En käftsmäll till mig själv

Tidigare i bloggen delade jag en artikel om Wanderlust (läs mer HÄR). Det var precis efter att jag kommit hem från min vecka ensam i NY och som jag skrev då träffade den mig rakt i hjärtat. Allt stämde precis. Jag fick svart på vitt vad jag kände och hur jag fungerar. En käftsmäll på att den sidan av mig inte passar in i livets vardag och en känsla av hopplöshet i att lyckas kombinera de två.

Vad jag däremot inte såg då var hur blind jag var på hur mitt liv egentligen ser ut. Hur j*kla bortskämd jag är. Att det inte handlar om att jag måste lyckas kombinera de två sidorna av mig. Utan att det handlar om att jag måste inse till hur stor del de redan är det.

Jag har turen och lyckan att ha så många komponenter i mitt liv som gör det möjligt för mig att resa mer än de flesta. Turen att ha en kärlek som delar mitt resintresse och vill prioritera resor i livet lika mycket som jag vill. Turen att vi har en ekonomi där det ryms. Turen att ha ett jobb som är flexibelt nog att släppa iväg mig så ofta som det gör (och där jag får resa en del i det) samt turen att jag har hälsan till att resa.

Det senaste halvåret har det blivit två veckor i New York, en långhelg i Tyskland, två veckor på Teneriffa, en helg i Göteborg, en i Skellefteå samt en resa till Österrike och en till Italien för skidåkning. Framför mig de närmsta månaderna väntar nu en helg i Paris, Australien, New York, två snabbesök i Göteborg och en vecka i Abu Dhabi. Och då är vi inte ens framme vid sommaren.

Att jag ens utvecklat ett lyxproblem av dessa möjligheter är skamligt.

Ja, jag längtar i princip alltid bort. Är alltid någon annanstans i mina tankar. Har alltid svårt att komma hem igen och vill alltid något mer än att leva vardagslivet. Synd om mig.

Inte ett j*kla dugg.

Kommentera