Forsränning i Peru

En gång i mitt liv har jakten på adrenalin kanske gått för långt. En gång har jag på riktigt tänkt tanken att jag inte kommer att klara mig ur det levande. En gång har jag på riktigt varit rädd. Den gången var i Cusco, Peru, under en forsränning.

Det var inte forsränningen i sig som var skrämmande. Har för mig att den kändes rätt så chill innan (Nerverna var kanske mer fokuserade på det faktum att jag skulle behöva trycka ner min kropp i en tajt våtdräkt). Jag, R och L hade bokat plats i en nybörjargrupp medan resten av gänget som var med skulle åka i en mer avancerad grupp och längre ner i forsen. De fick också en mer erfaren guide med sig medan vi var vår guides första grupp. Vi fick instruktioner på vad som skulle göras när han skrek vissa kommandon såsom att paddla framåt eller bakåt, slänga oss över på andra sidan båten, eller till mitten, för att hålla båten på rätt håll. Men han kan ha missat vissa viktiga detaljer, som t.ex. vad vi håller oss fast i om båten välter.

Och det var precis det som hände.

Guiden tänkte nog att han skulle göra vår färd lite mer spännande genom att styra oss mot en klippa, men det i kombination med att vi inte kunde hålla fast oss kunde ha slutat illa. Vi trilla alla av båten. Guiden fick tag i L med ena handen och R med andra och tog dem in mot kanten. Forsen fick tag i mig.

Vi hade fått informationen att om forsen tog oss skulle vi hålla armarna över huvudet och ropa på hjälp. Jag tror jag fick iväg ett hjälp innan vattnet tog mig igen. Varenda gång jag skulle ta ett andetag fylldes munnen med vatten och halsen med kallsupar. Jag fick inte tillräckligt med tid ovanför ytan till att hinna andas ordentligt. Den lilla luften jag fick i mig var dessutom Cuscos syrefattiga.

Jag minns att bilder från gamla tv- program i stil med ‘På liv och död’ spelades upp i huvudet på mig. Att jag skulle hittas längre ner där forsen lugnat sig. Vilket nu i efterhand kan låta lite patetiskt men nog var ett tecken på att jag insåg allvaret i situationen. För jag var rädd. Livrädd.

Jag kan fortfarande höra paniken i Rs röst när hon skrek mitt namn efter mig från kanten. Jag vet inte om hon insåg själv hur rädd hon lät men det var det som fick mig att inse att jag måste göra något. Hur hopplöst det än kändes så var det bara jag om någon som kunde göra något. Och jag lyckades efter ett tag. Jag kunde ta mig in till kanten, som visserligen bara bestod av vassa klippor som kunde gjort mer skada än nytta, men efter något försök fick jag tag i en klippkant och kunde dra mig in.

Man kan tro att jag aldrig mer skulle vilja sätta mig i en båt. Men jag blev upphämtad av de andra och färden nerför forsen fortsatte. Av någon anledning fanns där ingen rädsla nu. Bara en kick av att nu bemästra forsen. Forsränning visade sig vara fantastiskt kul när man väl visste vad man skulle göra och hur man undvek att välta.

Forsen vann inte över mig. Jag vann. Och det är jag jäkligt tacksam över.

Kommentera