Min text i tidningen City 090528

Under vår 6 månaders resa fick jag äran att skriva en text till tidningen City om just resan, som de gav rubriken ‘Ta vara på enda chansen att leva’.

Nu har jag varit ute och rest i snart fem månader. Jag har tagit mig igenom Mellan- och Sydamerika och håller för fullt på att beta av södra Afrika. Jag, mina vänner och våra tjugokilos väskor. Det är förvånandsvärt hur snabbt man vänjer sig vid att ha hela sitt liv på ryggen. Även då det ibland är frustrerande tungt, och ens tillhörigheter ibland är frustrerande få, så är det för det mesta underlättande och det är ingen tvekan om att alla upplevelser är värda lite frustration ibland.

När jag paddlat mig ner för en fors, bestigit en vulkan eller slängt mig ner för världens högsta bungybro är alla livets måsten en bra bit bort. Att bara leva med det allra nödvändigaste, tillsammans med de äventyr, kulturer och människor jag mött, har verkligen förändrat min syn på hur livet borde levas.

Jag har träffat människor som lämnat hela sitt liv hemma för att ge sig ut och uppleva världen. Som har levt för dagen under tiotals år, med en inkomst som räcker precis till det som behövs för att överleva och för att kunna ta sig framåt. Eller människor som delar ett litet rum och knappa resurser med föräldrar, syskon och barn men ändå känner en oerhörd glädje över livet och till andra människor och gärna delar med sig av det lilla de har.

Det får en att fundera på hur man lever sitt egna liv och vad som verkligen borde prioriteras. Det är så lätt att fastna i dagens alla krav och glömma bort det man egentligen vill få ut av livet. Vilket är otroligt dumt eftersom man bara har en chans på sig och det gäller att ta den.

Jag har lite mer än en månad kvar på min resa men jag hoppas och tror att denna resa bara är början och att jag kommer fortsätta inspireras av andra människor och miljöer samt att jag har fått modet att ta nya chanser, för rädsla är bara tillfälligt men ånger är för alltid.

(Ja, sista orden är tagna direkt från bungybron men så passande även här).

Fascinerande att läsa texten nu. Hur jag så tydligt saknar det sättet att resa på och hur det kommer bli svårare och svårare att kombinera med vardagen. Men det är sant, vi har bara ett liv och det borde vi ta tillvara på.

Kommentera