att skapa sin egen väg

Det är ok att skapa sin egen väg

Jag har under de senaste månaderna brottats med ett val mellan backpackern i mig och svenssonlivet. Den som vill iväg på äventyr och uppleva världen, och den som vill fortsätta skapa ett liv här hemma. Min vecka ensam i New York i höstas var tänkt som ett sista äventyr och min senaste resa nu i vår var tänkt att slutligen visa mig, och er andra, vilken väg jag ville gå.

Jag har sedan dess vänt och vridit på alla mina tankar och känslor in i vad som känns som det oändliga, för att komma fram till vilken sida av mig som är den starkaste. Vem av de två som är den riktiga jag.

Jag har vaknat med ångest om mornarna. Känt mig säker på än den ena vägen, än den andra under dagarna. Fått panik under eftermiddagarna och bara zoomat ut under kvällarna. Jag har i allt detta även skrattat, umgåtts och aktiverats men jag har varit sjuk fem gånger detta året och är så utmattad i mitt huvud att jag ibland inte ens vet om där är några tankar kvar.

Allt för att ha ett svar att ge. Mig själv. Mina nära. Mina kära. För att kunna berätta om jag är den alla hoppas jag är. Den som stannar hemma och vill skapa ett stabilt liv precis som alla andra. Eller om jag är den som lämnar. Den som offrar allt den håller kärt för att ta ett steg ut i det som för alla andra är det osäkra.

Om de ska behöva oroa sig eller inte.

Och så en dag slog det mig. Klyschigt nog som en blixt från klar himmel gick det upp för mig, det som hela tiden borde ha varit uppenbart. Jag kan inte göra ett val för att jag vill inte göra ett val. Och jag vill inte göra ett val för att jag är både och. Jag vill ha båda delarna av mig i mitt liv. Jag vill inte välja. Jag har hittat två vägar som jag tycker är helt fantastiska och jag vill inte tvingas välja.

För den riktiga Lina är båda två.

Jag är hon som älskar närheten till nära och kära. Jag älskar Landskrona med alla parker och närheten till havet. Men jag är också hon som är mer exalterad över att sitta på ett hostel och äta nudlar än att sitta på finmiddag och äta en stek. Jag är hon som vill kunna ge sig iväg på både korta och långa resor, komma hem och stolt berätta om allt jag upplevt. Utan en undermedveten känsla av att allt jag berättar tolkas som ett tecken på om jag kommer att lämna för gott eller inte. Utan att mina resor ska innnebära en oro för mina nära att de ska förlora mig. Jag vill inte behöva försvara att jag längtar bort, som att det skulle vara något negativt. Jag vill kunna befinna mig i vardagen här och kännna att jag också passar in. Inte för att jag går exakt samma väg som ni går. Men för att jag också går den vägen som jag vill gå, precis som ni går den ni vill gå. För att jag också kan vara den jag är.

Att jag är både och. Och för att det är ok.

Ja, jag är en rastlös själ. Nä, jag längtar aldrig hem. Ja, jag drömmer mig bort mer än kanske de flesta. Men nej, jag önskar inte att jag fungerade annorlunda. Och nej, jag vill inte förändras. Det är inte jobbigt att fungera som jag gör. Inte egentligen. För jag älskar drömmaren i mig. Jag älskar att jag trivs lika bra någon annanstans i världen som hemma. Jag älskar mina resor och jag vill, tror och vet att det går att kombinera båda delar. Men gör ni?

Det handlar inte om att fly vardagen. Det handlar inte om att jag måste byta jobb. Det handlar inte om att jag behöver en hobby. Det handlar om att jag i min vardag vill ha utrymme att vara mig själv. För jag har hittat det jag brinner för. Jag hittade det för 12 år sen och jag har i största delen av mitt vuxna liv ägnat mig åt precis det. Och jag är stolt över allt jag upplevt och tänker inte skämmas för att jag vill uppleva mer. För jag är inte klar med det.

För jag vill inte vara klar med det.

2 reaktion på “Det är ok att skapa sin egen väg”

Kommentera