På cykeltur i Soweto

Soweto, utanför Johannesburg, är ett av Sydafrikas största townships och har funnits sen 1904. 2009 när vi var där låg invånarantalet på mellan 3,5- 5 miljoner. Då vi befann oss i Sydafrika under valet det året och hade lyckats boka in Soweto på självaste valdagen kände vi en viss oro inför att befinna oss i ett av de fattigaste områdena, utanför den farligaste staden, precis då. Men den oron visade sig vara onödig.

Vi hade bokat in oss på ‘Lebo’s Soweto Backpackers‘ och blev hämtade i Johannesburg av deras shuttle. Det tog ca 30 minuter att ta sig ut till Soweto och första dagen där promenerade vi till Nelson Mandelas gamla hus vilket då var, och nu fortfarande är, ett museum. (Ja, jag hade dreads på den här tiden. Gjorda i Kapstaden, merparten utplockade i Mozambique).

Andra dagen hade vi via hostlet bokat in en cykeltur och vår guide var en tjej i vår egna ålder. Turen började kl. 10, var klar vid kl. 16.30 och vi fick se en hel del av townshipet. Vi spenderade förmiddagen i ett plåtskjul där vi satt med lokalborna och drack hemmagjord öl ur en plasthink. Vi blev rundvisade av en man som bodde i Soweto och fick se hans hus där han bodde med sina föräldrar, syskon och barn. Huset var bara ett litet rum där alla delade säng. Många hade byggt ut sina hus med ett extra skjul där bak för att få plats. Det var också många som inte hade någonstans att bo och som hade blivit lovande nybyggda hus. När vi var där hade de dock väntat i över 13 år på dessa.

Vår guide berättade att Sowetobornas sätt att protestera under apartheidtiden var att sluta betala hyran och måla över gatunamnen så att regeringen inte skulle kunna hitta dem. De jobbade dessutom långsammare och saktade ner produktionen. Det fungerade till viss del och det var fortfarande en del som inte betalde hyran och som bodde billigt när vi var där.

Efter rundturen fick vi testa lokal mat såsom ”Fatcake”, vilket påminner om langosdeg med leverkorv, vanlig korv eller fisken snoek i, samt en annan rätt som i princip bestod av bröd med pommes och ost. Efter maten var planen att åka till Hector Pieterson- museet men det var stängt på grund av valet. Hector var en 13- årig pojke som blev ihjälskjuten av polisen när han och hans klasskamrater protesterade mot att all undervisning var på Afrikaans istället för på deras lokala språk (Afrikaans har utvecklats från holländskan och sågs förr som ett sätt för de vita att forma de svarta i deras formar).

Då museet tyvärr var stängt åkte vi istället till en Shebeen, vilket i princip är en bar som någon öppnat hemma hos sig och dit folk kommer för att dricka och umgås. Ju mer öl som dracks ju jobbigare blev cykelturen men det var en otroligt trevlig dag. Det blev många samtal med lokalbefolkningen och jag minns än idag hur trevligt det var. Alla hälsade, välkomnade en och undrade hur man mådde. Barnen vinkade, sprang efter, kramades eller lekte med en.

Den glädjen människorna i Soweto visade tar jag nog alltid med mig. Om människor som har så lite rent materiellt, och bor i hus som vi inte skulle räkna som hus, kan bry sig om varandra och om främlingar samt känna glädje i livet så borde människor här hemma kunna göra detsamma.

Kommentera