Resa ensam

Därför reser jag ensam

Jag har valt att göra denna resa ensam. Det har hela tiden varit tänkt så. Och det har hela tiden varit för att jag älskar det.

Jag reste själv första gången när jag var 19 år. Jag gav mig iväg på en tågluffning runt Europa. Under en månad. Det var aldrig på tal om att någon annan skulle följa med den gången heller. Precis som nu.

Den gången hade jag i princip ingenting bokat. Jag hade köpt mitt Interrail- kort och bokat nattåget från Malmö till Berlin. Men inga andra tåg var bokade, och inget boende. Kanske var jag naiv som aldrig tänkte tanken att det inte skulle lösa sig på plats, kanske litade jag blint på ‘Lonely Planet’ eller så var jag tryggare i mig själv. I vilket fall, det gick mestadels galant och i de fall det inte gjorde det så löste jag det.

Denna gången var det annorlunda. Allt var bokat. Ändå ner till 2- timmars bussen mellan Byron Bay och Surfers Paradise. Anledningen vill jag tro var tidspress. Men den kan också vara ålder och trygghet (Att det sen blev ändrade planer är kanske ett tecken på att en del av 19åringen fortfarande finns kvar).

Hur som helst. Det finns få saker som ger mig en sån kick av självförtroende som att klara mig ensam ute i världen. Långt ifrån den vanliga tryggheten bland människor jag känner, områden jag varit i förr och ett språk som är mitt modersmål. Det finns få saker som ger ett sånt rus av känslor.

Glädje. Lycka. Extas. Nervositet. Oro..

För tro inte att detta inte är en utmaning för mig. Att jag inte var nervös. Att jag inte var orolig. För det var jag. Bara tanken på att anlända ensam till Sydneys gigantiska flygplats fick mig nästan att inte åka till Australien (Att den sen visade sig vara  otroligt oskyldig var en lättnad). För när man är själv är det också bara en själv som allt hänger på. Hittar jag inte/ är det något som går fel/ har jag klantat mig med bokningen.. Ja, då står jag där. Och medan min egna hjärna låser sig av panik, finns det ingen annan som ordnar upp det till mig. Det hänger bara på mig. Så det är bara för mig att lösa det.

Och genom det växer mitt självförtroende.

Mitt mål i livet är inte att växa som människa genom prestationer på jobb, eller saker jag äger. Genom andras ögon eller vilka personer jag känner. Jag bryr mig inte om vilka böcker man borde ha läst eller vem som spelar i vilken film. Jag har ingen önskan om dyra bilar/ märkeskläder/ höga tjänster eller status.

Jag har en önskan om äventyr. Både till vardags och under resor. Mitt mål är att växa som människa genom att ge mig ut i världen och uppleva den. Möta situationer, människor och miljöer som tvingar mig till att visa för mig själv att jag kan. En klyschig önskan om att vara mitt starkaste jag och känna att jag lever.

Att inte bli för bekväm.

Det är så lätt för mig att i vardagens trygghet hoppa över till passagerarsätet och där vill jag inte vara. Det leder så lätt till att jag börjar tvivla på mig själv, med en hjärna som går på högvarv över vad jag sagt/ vad jag borde säga/ hur jag uppfattas. Att vara för bekväm gör mig obekväm. Och jag hatar det. Jag vägrar acceptera det och därför utmanar jag mig.

När jag reser själv måste jag absolut det. Vill jag ha en lyckad resa/ en social kväll/ lära känna nytt folk.. Ja, då måste jag gå in i det där rummet/ baren/ sätta mig vid bordet och ta ett socialt initiativ. Och hur tvingat det än kan vara, så är det tusen gånger värt det.

För det är i dessa situationer jag träffar människor som är som jag. Som har valt att se världen, uppleva och utvecklas genom resandet precis som jag. Som har så många upplevelser att dela med sig av och äventyr att inspirera med.

Det är en myt att du inte har någon att dela resan med när du reser själv. Du delar den med alla de du träffar längs vägen. Som är en lika stor del av detta äventyr som du är. Som du på bara några dagar skapar ett patetiskt starkt band till och som storslaget får dig att växa som människa.

Så jag reser ensam för att utvecklas. För att leva. För att utsätta mig själv för situationer utanför min trygghetszon så att jag kan växa som människa. För att inspireras av människor. För att få en större trygghet i mig själv och känna mig mer bekväm till vardags. För att jag älskar utmaningen och för att det är en stor del i det livet jag vill leva.

Och, jag reser ensam för att uppleva världen. För att den helt enkelt är fantastisk!

2 reaktion på “Därför reser jag ensam”

  1. Härlig läsning! Jag och Lisa spelade nyss in ett avsnitt om att just resa ensam. Jag har också gjort flera längre resor själv, och ÄLSKADE känslan!

Kommentera